Har tidigare skrivit att jag är hos mamma... Väldigt nygligen skilde sig mina föräldrar, väldigt snabbt gick det och tog inte lång tid innan mamma fick en lägenhet. Har hört så mycket om hur andras föräldrar bråkar jättemycket under skiljsmässan och att det tar jättelång tid osv. Detta tog inte alls lång tid! Dem skicka in alla papper innan jul (tror jag det var) och i Januari var dem skilda. Inte ett enda stor bråk - visst, dem argumenterade men de hade redan bråkat när de var iväg! 

 

Jag mår inte alls dåligt av detta, blev ju såklart ledsen för det är inte kul men jag var inte förvånad när dem berättade. Alltid trott att detta skulle ske tidigare. Eftersom jag och mina bröder är så pass gamla (mellan 18 till 24år) kunde vi hantera detta på ett bra sätt. Vi alla syskon har såklart gråtit över detta, inte konstigt! Helt plötsligt efter alla dessa år så försvinner mamma från huset. Vem ska nu ta disken, vem ska tvätta, vem ska hålla iordning på allt??

 

Pappa har alltid jobbat mycket, alltid övertid och när han är ledig. Men, sedan skiljsmässan har han varit hemma mycket mer! Han tog ledigt från en torsdag till tisdag, vi blev alla jätte chockade! Men väldigt glada, han är hemma mer, han tvättar, hand tar disken och han möblerar om osv. Vi hjälps åt mer som en familj. 

De första veckorna när mamma hade flyttat blev det automatiskt jag som tog ansvar för disken, städa osv. Men jag började få panik, fick ingen hjälp. Hade ändå 2 bröder som alltid var hemma, men dem gjorde inte ett skit. Satt bara på sina rum och lyfte inte ett finger. Idag hjälper dem till mer, men då måste man be om hjälp. Alltid något. 

Eftersom jag dessutom väntar barn är det inte bra att jag belastar ryggen, ja kroppen överhuvudtaget för mycket. Med tanke på min EDS så ska jag vara väldigt försiktig, nu måste jag be om hjälp så fort det är något tungt osv. Har ont i ryggen oftare och känner mig helt färdig!! Så säger pappa ibland "Att vara gravid är ingen sjukdom" Nej, men graviditeten påverkar min kropp väldigt mycket!! Tycker dem ska vara glada att jag inte har humörsvägningar, eller att jag allmänt är skit arg alltid! Jag försöker hålla humöret uppe, vilket Oskar hjälper mig mycket med! Utan honom hade jag nog gråtit mer över skiljsmässan än vad jag gjorde. 

 

Det smärtar mig också när mamma hör av sig och vill att jag ska komma för hon mår dåligt. Men det är inte konstigt att hon mår dåligt.... Hon har precis skiljt sig, hon känner att hon övergav sina barn, fastän vi är över 18 allihopa! Och verkligheten kom ikapp henne, hon bor verkligen själv... Hon har vänner som hon pratar med men hon vill ha någon som är i lägenheten med henne. Kan räcka att komma på fika eller något, eller att jag kommer och sover hos henne en natt eller två. Det är inte konstigt att man mår dåligt av att först bo i ett stort hus med 5 andra och massa djur och sen helt plötsligt vara HELT ENSAM.

 

Så kände jag det när jag bodde i Munka Ljungby, det var kul första veckorna sen var det väldigt ensamt. Oskar kunde inte vara hos mig mer än 2 nätter på en månad, men han kom på besök ofta vilket var skönt. Men det blev ändå ensamt, även om det bodde typ 10 andra i huset. Det va inte samma sak. 

 

Oj, blev det ett långt inlägg idag också! :o Hoppas det inte är tråkigt att läsa :) 
Ni som läser får gärna länka min blogg, som andra vill jag också ha massa kommentarer och besökare.